|
|
| Min kriktik mot feminismen av idag har lett till att det kan finnas de som ser mig som en ”mörkerman”, som drömmer sig tillbaka till tider när kvinnan saknade rättigheter. Här kommer jag därför att försöka förklara mina ståndpunkter, och i bästa fall göra mig förstådd. Mitt syfte är att stärka jämlikheten, om nu någon skulle tvivla på den saken. Om jag nu nödvändigtvis måste ansluta mig till någon ism blir det hellre humanismen än någon annan ism. Och då menar jag kristen humanism, och inte den militanta ateism som de så kallade Humanisterna representerar. Mot tokfeminism – för en sansad debatt | |
1. Vägen till frihet för kvinnan går inte via könskrig utan via debatt, samtal och folkbildning. 2. Om man har som mål att kategorin kön inte ska spela någon roll för människors möjligheter i samhället, är det en väldigt märklig strategi att i sin argumentation göra kön till den absolut viktigaste, i vissa svårare fall enda, kategorin. 3. Även om man kan argumentera mot detta genom att hävda att det är precis det som strukturer, normer och förutsättningar i dagens samhälle innebär, och att man bara försöker ”synliggöra de patriarkala strukturerna” för att riva ned dem, är risken ändå att man bekräftar och reproducerar dessa genom att ständigt polemisera mot något som många uppfattar som väderkvarnar. Det som med feministiskt ordval kallas ”de patriarkala strukturerna” är något i högsta grad abstrakt, och måste därför beskrivas desto tydligare – med liknelser till exempel. När man undersöker om ”patriarkala strukturer” existerar måste man även vara öppen för indikationer på att de inte gör det, eller är mindre omfattande än man trott. Att bara försöka bevisa en dogm man tror är sann är inte forskning, det är verklighetsflykt. På vilka andra områden i samhället accepteras ett sådant arbetssätt? 4. De rättrogna feministernas fixering vid människors kromosomuppsättning riskerar att skymma mål som verkligen är viktiga i livet; lycka, kärlek, äkthet. 5. Systematiska och med jämna mellanrum återkommande lönejämförelser mellan kvinnor och män med likartade arbetsuppgifter är troligtvis det effektivaste sättet att bekämpa osakliga löneskillnader. Detta bör göras. 6. Kvotering till anställningar och uppdrag är acceptabelt om och endast om meriterna i övrigt är likvärdiga. Allt annat kan leda till svåra negativa konsekvenser, både för de kvinnor och män som kvoteras bort, men även för de som kvoteras in. Att människor sitter på ett uppdrag eller en anställning främst pga sitt kön kan inte vara bra för någon och definitivit inte för självkänslan hos den som kvoterats in, särskilt om omgivningen känner till att det ligger till på det viset. I grunden handlar det om en värdering: vad ska vara vägledande vid utnämningar, uppdrag och anställningar – kunskap, kompetens och personlig lämplighet eller kromosomuppsättningen? Målet med denna kvotering – som endast kommer att komma i fråga i något enstaka fall – är ett enda: att få en jämnare könsfördelning i arbetsgruppen. Det är ett eftersträvansvärt mål. 7. När feministiska företrädare föreslår mansfientliga och kollektivistiska reformer som Gudrun Schymans ”mansskatt”, skadar de först och främst sin egen trovärdighet. Dylika utspel är blott och bart ett sätt att få mediautrymme, att tro något annat är bara naivt. Men vad värre är, hon skadar hela jämställdhetsrörelsens sak, en rörelse som i sina bästa stunder driver samhällsfrågor utifrån insikten om alla människors lika och okränkbara värde för ögonen. För övrigt är kollektiv bestraffning fortfarande förbjudet i Sverige, Gud ske pris. Att vara man är inte synonymt med att vara en skurk, en slutsats som ofta dras i nuvarande debatt. Vad vinner jämställdhetens sak på att männen som grupp demoniseras? |
|
|
För övrigt skrivs det mesta som är värt att säga i ämnet på de här tre
bloggarna: |